Full fart mot Poltava?
Mer vapen till kriget mot Ryssland efter "hallelujastämning" på Folk och försvars Rikskonferens i Sälen 2023. Men har politikerna verkligen folkets stöd att dra in Sverige i ett krig mot Ryssland?
Idag höll regeringen presskonferens och meddelade att Sverige går in i tätstriden om att ge mest vapen till kriget mot Ryssland. Vad beror detta på?
Det har troligen att göra med att Folk och försvar höll sin Rikskonferens på Sälens högfjällshotell förra veckan. Där rådde “hallelujastämning” skriver Västerbottens folkblad kritiskt. Och när jag tittar på några av föredragen från konferensen är jag benägen att hålla med. Krigshets verkar ha gripit våra ledare och vår elit. Skratten och applåderna avlöste varandra när så allvarliga saker diskuterades som Nato, Ukraina, Ryssland. Och krig.
Sverige går i krig tillsammans med Nato
Sveriges försvarsminister Pål Jonson (M) kan knappast vänta tills Sverige får komma in i Nato. Nej, han kan inte ens vänta tills vi är med. Även om Sverige inte är med i Nato så kommer Sverige att gå i krig på Natos sida i ett eventuellt krig mot Ryssland.
Jag sätter nästan kaffet i vrångstrupen. Drömmer jag eller är jag vaken? Ja, Sveriges försvarsminister, från samma parti — Moderaterna — som nyligen var med och till stor del skrotade Sveriges försvar, är angelägen om att gå i krig med Ryssland även om han inte måste.
Även om Sverige inte är med i Nato så kommer Sverige att gå i krig på Natos sida
Vet vår nya regering och vår elit vad ett krig innebär? Jag växte upp och gjorde min värnplikt i ett Sverige som i 200 år var alliansfritt just för att slippa krig. Vad man än tycker om den politiken så var Sveriges övertygelse fram tills nu att diplomati och förhandlingar var att föredra framför krig. Vi ville inte ens att våra vapen skulle användas, även om vi gärna sålde dem ändå. Ja, visst har det förekommit mycket hyckleri i politiken, som vårt spel under täcket med Nato, men den svenska politiken har ändå i grunden syftat till att hålla Sverige utanför stormaktskonflikten och tredje världskriget, på samma sätt som vi höll oss utanför första och andra världskrigen. Den har grundats på den sunda insikten att vi är ett litet land i utkanten av Europa, men ändå strategiskt placerade, och att vi därför noggrant måste balansera mellan stormakterna i världspolitiken.
Förstår Sveriges försvarsminister verkligen vad ett krig mot Ryssland innebär?
Stora, stora USA
Vår överbefälhavare Micael Bydén talade vid konferensen. Han deklarerade myndigt att kriget är slut när Ryssland lämnar ukrainskt territorium. Underförstått ska vi vara med och driva bort ryssarna.
Det är samme ÖB som nyligen sturskt gick ut och förklarade att Sverige bör leda Natos insatser i Östersjön.
Känner sig svenska militärer starstruck av att få öva med stora, stora USA? Gå ombord på deras stora fartyg och sitta i deras flygplan? Prata svengelska med tuffa amerikanska officerare? Istället för den tråkiga vardagen med rekryter från Jämtland och Bohuslän?
Varför föddes inte lilla ja’
I stora, stora USA..?
— Electric Banana Band
Sveriges regering har också deklarerat att svenska Gripenplan ska patrullera inte bara Östersjön utan även Svarta havet!
Och som om inte det vore nog ska Sverige också ska placera markförband i Baltikum, redan i fredstid.
Jag tar det igen: Sverige ska patrullera Svarta havet och ha trupper i Baltikum!
Sverige ska patrullera Svarta havet och ha trupper i Baltikum!
Drömmar om stormaktstid?
Är det något som har stigit våra herrar åt huvudet? Man brukar skämtsamt säga att en utlänning inte kan prata med en svensk mer än 10 minuter innan han eller hon nämner att Sverige en gång var en stormakt. Lider även Sveriges ledare av stormaktskomplex? Drömmer våra höga militärer inte bara om att få fraternisera med det mäktiga USA på jobbet, utan även om att få vinna tillbaka Sveriges förlorade ära på slagfältet?
Du tronar på minnen från fornstora da’r
Då ärat ditt namn flög över jorden!
— Sveriges nationalsång
Ett svagt Ryssland är vår chans till ära?
Kanske tror höjdarna som var på konferens i Sälen att Ryssland är svagt? Kanske har de smittats av alla rapporter i medierna om hur Ukraina håller på att vinna. Att Ryssland är en bensinstation maskerad till ett land, att ingenting fungerar, att folket står i begrepp att störta president Putin — som förresten lär dö när som helst av ett antal sjukdomar — och att ryssarna nu är ofarliga. Det är dags att slå till en gång för alla. Smida medan järnet är varmt och tåga österut och krossa vår arvfiende.
De är i så fall inte de första som tänker så.
Krigarkungen
I Kungsträdgården står Karl XII och pekar österut. Mot Ryssland. Statyn restes under den starkt nationalistiska eran vid slutet av 1800-talet. Vi vet att Karl XII ansåg det nödvändigt för Sverige att angripa Ryssland. Han gjorde det också. Faktum är att Karl XII:s karolinska armé, i sina blå och gula uniformer, var en formidabel krigsmakt som hade besegrat ryssarna upprepade gånger. När jag själv gjorde min värnplikt vid Norrlands dragonregemente, K4, så uppmärksammade vi med en fana att vårt regemente deltagit i slaget vid Narva år 1700, en lysande seger över ryssarna. Idag sträcker sig Narvavägen som ett minnesmärke från Karlaplan i Stockholm till Djurgårdsbron. En pampig paradgata med en allé i mitten.
Ryssarna verkade svaga. Men det var då, som nu, långt ifrån hela sanningen.
Det är ingen tvekan om att Karl XII var en kompetent och snabbtänkt fältherre. I videon nedan, som handlar om upptakten till segern vid Narva år 1700, visas hur Karl XII först besegrade Danmark genom att belägra Köpenhamn. Han seglade sedan snabbt via Sverige till Narva i nuvarande Estland. Genom att slå till snabbt och beslutsamt kunde han bryta ryssarnas belägring av Narva. Ryssarna var fyra gånger fler än svenskarna men förlorade ändå 10 000 soldater i slaget, medan svenskarna bara förlorade 1 500. Men svenskarna hade en hel del tur. Snöstormen blåste ryssarna rakt i ansiktet så att de inte såg något förrän svenskarna var över dem.
Den svenska hären vann en stor seger genom skicklighet och mod, det ska inte tas ifrån dem, men man kan här också se konturerna av den katastrof som väntade nio år senare vid Poltava. Ryssarna hade lämnats med en inkompetent befälhavare och var dåligt organiserade. Hade de varit väl organiserade och ledda hade utgången sannolikt blivit en annan vid Narva. På grund av bristande logistik hade ryssarna inte ens ammunition till sina kanoner.
Sverige vann sina segrar genom en taktik kallad “Gå på!” som byggde på att en mindre styrka genom aggressiv attack kunde överraska och besegra en större. Men man kan inte överraska en motståndare hur många gånger som helst. Den svenska hären var liten, och 1 500 döda var mer än tio procent förluster. Den svenska befolkningen var liten och kungen kunde inte lätt sätta upp en ny här. För Ryssland var det annorlunda. För varje armé som de fåtaliga svenskarna besegrade kunde tsar Peter av Ryssland sätta upp en ny.
Efter förlusten vid Narva lär tsar Peter I lugnt ha konstaterat:
“De har besegrat oss,
de kanske besegrar oss igen,
men med tiden kommer de att lära oss
hur man besegrar dem.”
Det är nästan kusligt hur de orden speglar Rysslands erfarenheter under alla de krig som skulle komma, ända fram till idag.
Dags att slå till
Efter den stora framgången vid Narva såg allt bra ut för Sverige. Innan kung Karl slutgiltigt besegrade Ryssland behövde han först ta itu med Sveriges övriga fiender och det gjorde han under de följande åren. Polen blev till exempel ett svenskt lydrike. Nu, ansåg kung Karl, var det rätta tillfället att slutgiltigt besegra det försvagade Ryssland och inta Moskva. Han inledde krigståget mot Ryssland 1707 med en imponerande styrka på uppåt 50 000 man. Den bestod av enheter från Sverige, Finland, Polen och han räknade även med hjälp från upproriska kosacker i Ryssland. Med en sån styrka skulle han säkert kunna krossa Ryssland.
Är det något — i alla fall något litet — som känns bekant i det här?
Bara par år senare låg Karl XII:s imperium i ruiner. Tusentals svenska soldater dog av kyla och svält. Ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och det fanns ingen mat och inget skydd mot den bistra vintern. År 1709 led Sverige sitt största nederlag i historien vid Poltava, en stad som av en händelse råkar ligga i Ukraina. Där kan så många som 9 000 svenskar ha dött när de försökte angripa en mer än dubbelt så stor rysk här. Vissa svenska förband stormade modigt mot de ryska kanonerna och stupade till sista man. Deras krut var så skadat av fukten att kulorna inte nådde fram till ryssarna.
Utöver det kapitulerade 16 000 svenskar och skickades till Sibirien.
Karl XII fick fly till en förnedrande exil i Turkiet. Samtidigt passade alla Sveriges fiender på att utnyttja tillfället. De angrep och tog i rask takt ifrån Sverige det mesta av våra landvinningar, inklusive Polen. Karl XII lyckades aldrig återupprätta sitt lands storhet utan dog i krig i Norge.
Först när kungen var död kunde fred slutas och freden resulterade i ungefär det Sverige som vi har idag
Först när kungen var död kunde fred slutas och freden resulterade i ungefär det Sverige som vi har idag, med den betydande skillnaden att Sverige fortfarande behöll Finland, som Ryssland skulle ta ifrån oss först 1809. Ryssland tog ifrån oss Finland för att de fruktade att Storbritannien, som Sverige var lierade med i Napoleonkrigen, skulle få tillgång till finska hamnar, och så nära ville man inte ha deras flotta. Det kanske också väcker några tankar. Men det är ett ämne för en annan gång…
Hur kunde Ryssland vinna?
Så vad hade hänt? Hur kunde Ryssland krossa den svenska hären som hade vunnit vid Narva och besegrat nästan alla fiender och “enat” stora delar av norra Europa? Ja, som jag redan konstaterat var segern vid Narva inte så imponerande som den kan verka. Sverige hade inte befolkningsunderlaget för att fortsätta vara en stormakt. Men det hade Ryssland. Ryssarna var dåligt ledda och organiserade vid Narva och även senare. Detta fick Karl XII att tro att han kunde vinna. Han underskattade ryssarnas förmåga att omorganisera sig och anpassa sig.
Samma mönster ser vi idag. När Vladimir Putin skickade in 190 000 man i Ukraina trodde han på en snabb militäroperation där han kunde avlägsna ledningen i Kiev och statuera exempel för att få Ukraina och Väst till förhandlingsbordet. Som den kände amerikanske statsvetaren John Mearsheimer upprepade gånger konstaterat är 190 000 man långt ifrån tillräckligt för att invadera och hålla ett land. President Putin hade grovt underskattat ukrainarnas motståndsvilja och även Västs beslutsamhet. Dessutom hade hans förband stora problem med ledning, samordning och utrustning. Det ledde till förnedrande nederlag och motgångar.
Men den stora tragedin är att Väst därmed fick uppfattningen att Ryssland är svagt. När de stora misstagen gick upp för ryssarna och president Putin föll de ryska förbanden tillbaka till en försvarslinje, förskansade sig och koncentrerade sig på att bekämpa ukrainska förband. Därefter skedde en stor mobilisering av 300 000 man. Denna mobilisering förlöjligades i svenska medier och det sas att den inte skulle fungera. Det påstods att unga män flydde Ryssland hellre än att bli inkallade.
Det finns alltid en högljudd grupp i ett samhälle som protesterar. Men jag tror att i det ryska folkdjupet är viljan att slåss för fosterlandet lika stor som den alltid varit. Den senaste tiden har visat att de ryska förlusterna har överdrivits i västerländska medier. Och även om de inte har det så är de ukrainska förlusterna mycket stora. Ryssland bygger nu upp sin krigsmakt för ett totalt krig. Och de kommer inte att sluta förrän Ukraina är besegrat.
Att Sverige i det läget talar om att gå i krig mot Ryssland med Nato, skicka vapen till kriget, skicka trupper till Baltikum och patrullera Svarta havet är kanske hjältemodigt, men det är lika utsiktslöst som när de svenska karolinerna stormade mot ryska kanoner med vått krut. Det är ett stort misstag för ett litet land som Sverige att göra Ryssland till sin dödsfiende.
Även du, mitt Finland…
Även Finland tycks vara på väg att begå samma misstag. Finland har ända sedan man överlevde ett angrepp från Sovjetunionen under andra världskriget haft en “särskild relation” till Sovjetunionen och senare Ryssland. Detta för att bevara sin frihet. Relationen har ibland inneburit viss förnedring, men den har varit lindrig i förhållande till att man behållit sin frihet och sitt oberoende. Finland har varit ett neutralt land vid Rysslands gräns, på samma sätt som Sverige varit ett neutralt land nära Ryssland. Den delikata balansen varade i 75 år.
För vad gör man när man har en lång gräns mot en stormakt, som Finland? Eller delar ett hav med stormakten, som Sverige? Säger man då att kriget är slut när Ryssland lämnar Karelen (som Sovjetunionen tog från Finland och som Ryssland har än idag)? Och fortsätter kriga till sista man mot det jättelika landet?
Och börjar man skicka sina vapen till stormaktens fiender för att de ska besegra stormakten och störta dess ledare? Både Finland och Sverige har redan skickat åtskilliga vapen till Rysslands motståndare och Finland talar nu om att skicka tunga stridsvagnar. Behöver de inte dem själva när de får en lång landgräns mot ett fientligt Ryssland? Eller när de ska strida mot ryska tanks på de ryska slätterna? Och som nämnts ovan har Sverige idag meddelat att vi skickar stora mängder vapen till kriget mot Ryssland, bland annat artilleri, stridsfordon och pansarvärnsrobotar.
När man börjar slå på krigstrumman kommer man att finna att istället för att vara neutrala stater intill en stormakt så går man till att vara frontlinjen i ett nytt kallt krig. Som man dessutom verkar vilja förvandla till ett hett krig.
Kommer inte sluta väl
Jag kan försäkra att det här med stor sannolikhet inte kommer att sluta väl. Sverige kommer inte att krossa Ryssland den här gången heller, inte ens tillsammans med ett Nato som saknar förmåga att föra krig långt in i Ryssland under lång tid. Och när kriget en dag är över ska vi fortsatt leva med Ryssland som granne. Såvida inte hela världen ställer om sin ekonomi för att utkämpa ett långt tredje världskrig som ödelägger hela vår kontinent. Vill våra ledare verkligen vara med om det kriget? Det är inte ens säkert att vi vinner det. Då har vi inte ens diskuterat kärnvapenkrig, men det är meningslöst för då finns vi ändå inte kvar.
Ryssland är ett gigantiskt land, med oändliga slätter och vattendrag, med den ryska vintern som krossat de största arméer, med en befolkning som halva USA:s och med en enorm industriell kapacitet och stora naturtillgångar. Och, inte minst, en djup nationalism.
Tror våra ledare att när våra soldater svälter på de ukrainska eller ryska slätterna eller dödas av ryska vapen, att amerikaner eller några andra kommer att bry sig om dem och ta hand om dem? Eller skydda Sverige?
Kan någon ta våra ledare i örat och tala om att det här är allvar? Det är dags att släppa hallelujastämningen och sluta applådera! Det här är ingen lek! Tänker de verkligen dra in oss i ett krig mot Ryssland?
Tänker vi låta dem?
Suverän redogörelse för ett mycket allvarligt läge! Tack! Sverige lider verkligen av storhetsvansinne.