Blir det verkligen värre utan vaccin?
Tredje dagen och jag är mycket bättre
Här kommer en liten rapport främst till mina läsare som är nyfikna på hur det är att ha covid som ovaccinerad och sannolikt då varianten omikron — även om jag inte kan vara säker på att det är omikron. Men omikron rasar som en löpeld bland befolkningen nu — vaccinerad som ovaccinerad. Den har som bekant spritt sig i riksdagen och inom hovet, trots vaccin.
På tredje dagen mår jag ganska bra. Febern — som rört sig mellan 38 och 39 grader — är nu borta. Jag är fortfarande förkyld, hostar och är lite hes. Jag är trött i kroppen så jag tar det lugnt lite till. Men i stort sett mår jag mycket bättre.
Ett mantra som folk säger när vaccinerade blir sjuka är: “Han/hon skulle nog ha fått det värre om hon/han inte varit vaccinerad!” Är det verkligen så? Ja, det kan vi ju inte veta eftersom vi inte vet hur den personen skulle ha fått det utan vaccin.
Jag blev nyligen intervjuad av Svt:s Rapport för ett inslag som skulle ha sänts i helgen. Inslaget skulle handla om ovaccinerade och deras bevekelsegrunder. Man intervjuade två personer förutom mig. Nu verkar det mer och mer tveksamt om inslaget kommer att sändas alls, men vi får väl avvakta. Senaste budet var att det skulle ha kommit idag.
I alla fall var en av reporterns frågor hur jag ser på att jag riskerar att belasta vården om jag inte vaccinerar mig. Mitt svar är att risken att jag ska belasta vården är så liten att vaccination inte är motiverad. Hela argumentet att man ska vara solidarisk mot vården är ett trick som ska pressa oss till vaccination genom att vi drabbas av skam och skuld, precis som inom gamla tiders religioner.
Det finns två felaktiga premisser och en tveksam bakom påståendet att jag ska vaccinera mig av solidaritet med vården:
Den första premissen är att jag löper stor risk att belasta vården om jag inte vaccinerar mig. I själva verket är den risken så oerhört liten att den är försumbar och inte motiverar medicinering. Inbakat i det argumentet ligger också en antydan att jag inte borde kunna räkna med vård om jag trots allt skulle ha extrem otur och drabbas så hårt av sjukdomen att jag måste söka intesivvård. I sådana fall har jag rätt till vård. Man säger aldrig till en rökare att de inte ska få vård om de får hjärtinfarkt eller lungcancer, trots att den risken är mycket, mycket större.
Den andra felaktiga premissen är att en underdimensionerad vård inte är politikernas ansvar utan att vi medborgare måste ta ansvar för den genom att ta på oss restriktioner och vaccinera oss. Det är helt enkelt inte vårt ansvar att vården fungerar, utan politikernas.
Den tredje premissen är något mer osäker. Den är att vaccinet gör covid-19 lindrigare och minskar risken för intensivvård. Det kan finnas en viss sanning i det men det är mycket svårt att bevisa. Man vet nämligen inte vad som hade hänt om man inte massvaccinerat. Alla tidigare svåra influensor, som Spanska sjukan, Asiaten och Hong Kong har blivit lindrigare efter ett par år. Det är inte alls säkert att vaccinet är orsaken till att färre dör i covid-19.
Och även om mitt eget fall är ett anekdotiskt bevis så ligger det väl i linje med vad jag svarade reportern från Svt: Risken att jag ska bli svårt sjuk eller dö är så oerhört liten. På tredje dagen är nu febern borta för mig. Jag tar en promenad varje dag och jag mår bra. Att man försöker skrämma mig att jag skulle drabbas av den farliga andra fasen av covid-19 — där lungor och blodkärl angrips och man behöver intensivvård — anser jag vara en helt oproportionerlig skrämseltaktik som bara gynnar de stora läkemedelsbolagen.
Det är för övrigt de läkemedelsbolagen som ligger bakom att jag inte har tillgång till effektiva, billiga läkemedel som har visast sig effektiva mot sjukdomen, som Ivermektin och Hydroxiklorokin. Det finns fler också som är ännu bättre, men jag gör ingen research nu när jag faktiskt fortfarande är lite krasslig.
Jag vet att många andra är sjuka där ute. Och det är goda nyheter. Pandemin kan vara över snart, om inte de hypnotiserade hittar på nya skäl att begränsa friheten.