Den som sett krig vill inte prata om det

Hjärtslitande skildring från krigets Ukraina

Den som verkligen sett krig på nära håll vill inte prata om det.

Den som vill prata om krig har oftast inte sett det.

Jag gjorde min militärtjänst i 15 månader i Arvidsjaur 1982-1983. Jag utbildades för att slåss bakom fiendens linjer för att försvara Sverige mot Sovjetunionen. Jag bokstavligen tränades att skjuta mot ryssar. Så om du anklagar mig för att vara något slags rysk agent så kunde jag inte bry mig mindre.

Kapten Allan Mann hade sett krig

Så jag vet något om krig. Men jag har aldrig sett krig. Det hade däremot kapten Allan Mann. Mann var en svensk legendar som slogs som frivillig mot tyskarna i Norge, sårades av splitter i magen men ändå lyckades dra en sårad fransk främlingslegionär på en släde över gränsen till Sverige, för vilket han fick den franska Hederslegionen. Och det var bara en av alla hans bedrifter.

Kapten Allan Mann utbildade oss rekryter på K4 i Arvidsjaur en tid. Vi unga grabbar var stumma av beundran inför denne 61-årige legend när han ledde vår fysträning och andra utbildningspass.

Men han pratade aldrig om sina upplevelser i kriget.

Jo, en gång berättade han om en episod som utspelats i Norge. Men han mumlade igenom den så snabbt att det knappt gick att förstå vad han sa. Det var något om en lastbil som penetrerades av kulor så att ratten gick sönder. Jag kunde knappt urskilja hans ord. Jag hade hoppats att han skulle berätta nåt om kriget. Men han verkade inte vilja det. Kanske var det någon som frågade nåt. Men när han berättade verkade det som om han ville få det överstökat så snabbt som möjligt.

I övrigt sa han ingenting. Det fick mig att tro att han verkligen var en krigsveteran. Det var något märkligt över honom. Något dämpat. Något som gjort sånt intryck på honom att han aldrig skulle komma över det. Något han helst inte ville tänka på eller tala om. Och idag kan jag läsa på Wikipedia att han faktiskt hade alla de där erfarenheterna av krig som han aldrig delade med oss.

Intervju från fronten i Donetsk

Jag kom att tänka på Allan Mann när jag såg den här filmen från Ukraina. Reportaget är publicerat av New York Times. Det är en rak intervju med en ukrainsk soldat, Valentyn, som hämtar sårade och döda vid frontlinjen i Donetsk. Han ser kriget varje dag, här och nu. Han har inte den distans som kapten Mann hade. Men det är ändå nåt som förenar dem. De vill helst inte prata om det. De är på något sätt märkta av sina upplevelser. Se filmen och om du inte grips av hur påverkad han är av sina upplevelser så blir jag förvånad. Så här säger han:

Intervjuaren: Vad är det otäckaste du sett?

Valentyn: (Tvekar) Det tänker jag inte berätta för dig. (Vänder sig bort). Ingen kommer att förstå… Bara de som varit här kan förstå.

Intervjun är hjärtslitande. För mig utstrålar den här ukrainaren hela vidden av det smärtsamma som pågår varje dag i Ukraina. Att varje dag som jag kliver ur sängen vaknar hundratusentals ukrainare och ryssar i en skyttegrav eller ett skyddsrum och vet inte om de kommer att överleva dagen.

Men värst är det för ukrainarna. Förutom krigets allmänna hopplöshet så ser vi i reportaget hur förtvivlad Ukrainas situation är. Så fort de åker till fronten utsätts de för ryskt artilleri, berättar Valentyn. Vi hör granater i närheten under själva intervjun. Vi vet att Ukrainas förluster kan räknas i hundratusentals döda och sårade. Och för vad? Valentyn är inte eld och lågor över det här kriget. Han säger att han inte förstår varför det utkämpas.

Vi skickar vapen

Det är till det här kriget Sverige skickar vapen. Först var det pansarskott, nu är det stridsfordon och snart stridsvagnar. Till vilken nytta? Det går bra för våra politiker, journalister och militära experter att tala om att kriget måste vinnas. Det är inte de som måste hämta döda och sårade vid fronten. Det är Valentyn som gör det.

Jag ser twittrare som jublar över det de uppfattar som ryska motgångar. Det handlar ibland om MÖP:ar (militärt överintresserade personer) som kanske inte ens gjort värnplikt men kan allt om vapen och vilka brigader som strider var. Militära experter står i medierna och förkunnar hur Ukraina kommer att triumfera.

Det vore bra om alla kunde förstå att krig inte är en lek eller ett spel, att det är människor som lider och dör. Jag trodde att svenskarna var ett folk som hade förstått det. Att det var därför vi valt att bli neutrala, att inte delta i krigets vansinne om vi inte var absolut tvungna. Men idag känner jag inte längre att svenskarna förstår. Idag har de dragits med av en våg av krigshets och hat mot Ryssland som ytterst våra politiker och medier bär ansvar för. Det borde sluta nu.

Sverige hade kunnat medla

För bara några år sedan hade Sverige kunnat gå in och erbjuda sig att medla för att skapa fred i Ukraina. Idag kan vi inte längre göra det, för idag deltar vi på ena sidan och vi står i begrepp att ge oss in i en militärallians vars mål är krig mot Ryssland och Kina.

Kriget är förlorat för Ukraina och borde avslutas nu. En fred borde förhandlas där neutralitet garanteras för det Ukraina som blir kvar. Ingen fler borde behöva dö i onödan. Inga fler kroppar borde hämtas från fronten i Donetsk.

Not: När jag skrev detta funderade jag allvarligt över om denna intervju kunde vara arrangerad på något sätt. Det finns så mycket propaganda och falsk information som publiceras från kriget. Man måste vara vaksam. Men det finns tre skäl till att jag är tror att intervjun är äkta. För det först säger Valentyn att han inte förstår meningen med kriget. Eftersom intervjun är publicerad i New York Times, som är en del av etablissemanget, så skulle en arrangerad intervju troligen innehålla att Valentyn sa att han kämpar för sin frihet och mot Putin. För det andra har jag svårt att tro att det skulle gå att simulera det psykiska tillstånd Valentyn är i. Jag tror att en arrangerad intervju skulle se helt annorlunda ut. För det tredje ger intervjun inte känslan av att det går bra för Ukraina i kriget. Detta faktum i sig är intressant — att NYT inte framställer Ukraina som vinnare. Men det får vi återkomma till.