I januari hade jag covid-19
I januari 2022 hade jag covid-19. Jag skrev tre artiklar om det, med tre filmer. I den första visade jag hur jag bekräftade sjukdomen med ett antigentest, i den andra berättade jag hur det kändes — jag var sjuk men ute på promenad — och i den sista berättade jag att jag var helt frisk igen. Jag blev sjuk på söndagen och på följande torsdag, efter fyra dagar, var jag tillbaka på mitt arbete igen. Jag hade cirka 38 graders feber i ett par dagar och sen blev jag snabbt bättre. På fredagen, alltså dag fem, var jag åter på gymmet och styrketränade.
Jag deltog i FHM:s undersökning
Jag var alltså frisk igen från covid-19 den 27 januari 2022. Den 24 mars, alltså knappt två (2) månader senare deltog jag i en undersökning som Folkhälsomyndigheten genomförde för att kartlägga förekomsten av smitta och antikroppar i befolkningen. Jag blev inbjuden via mejl. Undersökningen gick till så att jag via post fick hem ett provtagningskit innehållande ett så kallat pcr-test och utrustning för att ta ett blodprov från fingret. Jag genomförde proven själv hemma, enligt instruktion, och den 24 mars kom personal från Försvarsmakten och hämtade proverna. Det hela var väldigt dramatiskt: Försvarsmaktens kurir ringde strax innan, varpå jag skulle ställa ut proverna utanför dörren tillsammans med min legitimation. Proverna hämtades alltså upp utan någon risk för smitta. Några dagar senare fick jag svar på proverna via sms och några veckor efteråt kom svaren också via brev.
Att det så kallade pcr-testet, som visar på förekomst av virus i svalget och näsan, var negativt visste jag redan när provet togs. Jag var nämligen helt frisk och enligt gängse norm — som gällde före den så kallade pandemin — kan man vara ganska säker på att man är frisk om man känner sig frisk. Det har som bekant ändrats och i synnerhet under vintern sprang människor och testade sig till en kostnad av många miljarder bara de varit i närheten av smitta.
Inga antikroppar!
Antikroppstestet var jag däremot nyfiken på. Eftersom jag blivit frisk från covid-19 två månader tidigare kunde man ju förvänta sig att jag skulle ha antikroppar mot covid-19 i blodet. Men provet var negativt. Inga antikroppar påträffades i mitt blod cirka två månader efter att jag blivit frisk från covid-19.
Det här kan ju förefalla märkligt, särskilt om man fallit offer för det allmänna narrativet att sjukdomen ger antikroppar, att mRNA-vaccinet ger antikroppar och att antikroppar är det som skyddar oss mot sjukdom. Från början var budskapet som bekant att vaccinet skulle skydda oss genom att det manipulerade kroppen att producera antikroppar mot det så kallade spikproteinet som finns på ytan av sars-cov-2-viruset.
Vårt komplexa immunförsvar
Verkligheten tycks dock vara mycket mer komplex än den förenklade bild som läkemedelsföretag och myndigheter vill ge oss. Mer och mer har det framkommit i medierna att det finns saker som B- och T-cellsimmunitet. Vårt immunförsvar är så komplicerat att det är nästan omöjligt att förstå utan noggranna studier. Men väldigt förenklat så består det av ett medfött immunförsvar som kan stoppa angrepp av främmande substanser direkt, och därefter flera nivåer som mobiliseras om viruset tar sig förbi det medfödda försvaret och infekterar kroppens celler. Antikroppar är bara en av dessa nivåer och den tycks inte vara den enskilt viktigaste.
Förklaringar
Så hur förklarar man då att jag — enligt ett laboratorietest beställt av FHM — inte har några antikroppar mot covid-19. Jag kan tänka mig åtminstone följande förklaringar:
Jag hade inte covid-19. Det antigentest jag använde visade ett felaktigt positivt resultat. Jag finner den här förklaringen osannolik. Några dagar innan jag insjuknade var jag på en middag med flera ovaccinerade vänner. Som vanligt trotsade vi vår statsminister och kramade varandra. Förutom jag var det flera av gästerna på middagen som insjuknade några dagar efteråt. Flera av dem testade positivt för covid-19. Jag kände mig också sjuk på ett sätt som var typiskt för influensa och inte liknade någon sjukdom jag haft på många år. Jag är övertygad om att jag hade covid-19, sannolikt omikronvarianten, som spreds som en löpeld i Sverige just då.
Jag kan tillägga att de vänner som smittades vid den där middagen — liksom ett flertal andra vänner som haft covid-19 — är i 50-årsåldern men att ingen av dem drabbades av några komplikationer som krävde läkarvård. FHM:s generaldirektör och våra politiker kan alltså sova lugnt — ingen av oss har drabbats av “svår sjukdom och död”. Inte heller har vi “belastat vården”.Antikroppstestet visade fel. Det är förstås möjligt att det test jag tog mindre än två månader efter tillfrisknande gav fel resultat på labbet och att jag faktiskt har antikroppar, men att de inte påvisades av testet. I så fall får man sätta frågetecken för allt testande av antikroppar. Är det meningsfullt?
Jag hade sedan tidigare ett immunförsvar som lärt sig hantera coronavirus. Jag har vid flera tillfällen hört att delar av befolkningen som tidigare haft influensa orsakad av coronavirus kan ha ett skydd som fortfarande skyddar oss. Den senaste gången jag minns att jag var sjuk i influensa var vid årsskiftet 1995/1996. Jag låg då i hög feber — närmare 40 grader — och var utslagen i minst en vecka, samt behövde 1-2 veckor för att återhämta mig efter sjukdomen. Jag — liksom många andra som haft coronavirus tidigare — kan redan ha ett gott skydd.
Det var andra delar av immunförsvaret som hanterade sjukdomen, som T- och B-celler. Notera att brevet från FHM påpekar att inte “alla delar” av immunförsvaret undersökts. Underförstått kan det finnas immunitet i de andra delarna. Jag är absolut ingen immunolog — inte ens hobbyimmunolog — så jag ska inte ens försöka redogöra för kroppens olika nivåer av immunförsvar. Men det tycks som om det ensidiga fokuserandet på antikroppar kan vara felaktigt. mRNA-vaccinet är bara en blek skugga av det oerhört avancerade immunförsvar vi i själva verket besitter. Uppgifter tyder på att vi kanske skadar vårt immunförsvar med upprepade så kallade boosters av mRNA-vaccin, något som eu:s läkemedelsmyndighet varnat för.
Det sista alternativet är att kroppen när jag blev sjuk skapade antikroppar som besegrade sjukdomen, men att dessa antikroppar nu är borta. Följaktligen är min immunitet borta efter två månader och jag borde springa och vaccinera mig. Det här är det officiella narrativet. Men jag anser att det är det minst sannolika. Jag ska diskutera det nedan.
Vaccinera mig fast jag haft sjukdomen?
Det påbjudna narrativet är att jag — fastän jag haft covid-19 — absolut ska gå och vaccinera mig, för att öka skyddet mot sjukdomen. Eftersom jag inte har några antikroppar så är den naturliga immuniteten kortvarig och måste förstärkas med vaccin. Det är vad människor blint tror. Men vi vet nu att också den påstådda immunitet som ges av mRNA-vaccinerna är kortvarig, ibland så kort som ett par månader, åtminstone hos äldre personer. Den skyddar inte heller mot att bli sjuk. Så vad är det då för mening att jag går och tar en spruta som lurar min kropp att tillverka antikroppar mot ett protein som fanns i det ursprungliga viruset från labbet i Wuhan? Och som bara påstås förlänga min immunitet med några månader. Vad ska jag göra sen? Vaccinera mig varannan månad? Det som FHM klamrar sig fast vid är påståendet att sprutan ska skydda mig från svår sjukdom och död, men jag har ju redan haft sjukdomen och jag blev inte särskilt dålig. Kroppen klarade av den. Varför ska jag då ta sprutan?
Transhumanism
Det man kan ana och som skymtar igenom den granna förlåten är det som kallas transhumanism. Jag har inte skrivit om det tidigare men transhumanismen är de idéer som florerar om att vetenskapen kan förbättra människan så att hon blir överlägsen sitt naturliga jag. Man talar till exempel om att operera in chip i hjärnan för att öka dess kapacitet. Det här är saker som unga killar med tekniskt intresse läst om i science fictionlitteratur länge nu. Man drömmer om tekniska landvinningar som kan skapa en supermänniska, öka vår förmåga att tänka, hålla oss friska och kanske ge oss evigt liv.
Pojkrumsdrömmar
Det här är idéer som jag skulle vilja kalla pojkrumsdrömmar. Unga, socialt hämmade män med stark intellektuell kapacitet längtar efter att skapa något stort, eftersom deras egna liv är så färglösa. Många av dessa män har vuxit upp och fått makt. Starka globala intressen, som World Economic Forum, har dragit upp riktlinjerna för en människa 2.0 som ska bli en förbättring av den nuvarande. Det här är någonting det finns skäl att återkomma till.
Jag vill påstå att Bill Gates hybris att till varje pris vaccinera hela världen är ett utslag av transhumanism. Gates anser att han företräder en teknologi som är överlägsen människans eget immunförsvar. Faktum är att Gates blev mycket besviken när naturlig immunitet i Afrika var överlägsen mRNA-vaccinerna. Därför vill han öka farten så att vaccinerna kan rullas ut ännu snabbare. Han ogillar alltså tanken på att människans eget, oerhört sinnrika, immunförsvar är bättre än de vacciner han vill gå till historien för att ha räddat världen med.
Våra egna myndigheter ekar de här tankarna om transhumanism genom sitt fokus på massvaccination. Covid-19 var framförallt farlig för äldre och personer med underliggande sjukdomar. För övriga har risken hela tiden varit så liten att före detta statsepidemiologen Anders Tegnell i början av pandemin uttryckte att det är farligare att gå över gatan. I det läget borde man alltså ha låtit vårt naturliga immunförsvar skydda oss, men eventuellt gett lite hjälp på vägen åt dem som var gamla och svaga genom att dela ut vaccin till dem. Det hade varit det naturliga tillvägagångssättet.
Människans hybris
Men från uppmaningarna att alla, även barn, unga och friska, ska vaccinera sig och att även den som har naturlig immunitet ska vaccinera sig ekar tankarna från transhumanismen. Att vi genom vår enastående teknologi äntligen ska övertrumfa naturen. Det är en hybris som myter, sagor och kultur varnat för i sekler, såsom i Mary Shelleys Frankenstein och Fritz Langs Metropolis.
När vetenskapsmän, miljardärer och experter allvarligt står och förkunnar såna här läror, eller när du hör om dem i en dokumentär på tv, då är det lätt att låta sig imponeras. Men det är viktigt att inte förledas och att vara kritisk. Vetenskapen kring mRNA-vaccinerna verkar ha gjort anspråk på att vara det mest avancerade den medicinska vetenskapen hittills har skapat. Den skulle göra det möjligt att manipulera människans immunförsvar och göra det mer effektivt än det själv kunde vara.
Men nu ser vi resultatet. Den här hyllade tekniken kan visserligen snabbt mata fram nya vacciner som leder till miljardintäkter för de rika, men de kan varken stoppa sjukdom eller smittspridning, de har allvarliga biverkningar som vi ännu inte sett hela vidden av och till och med europeiska läkemedelsmyndigheten varnar för att upprepade vaccinationer i själva verket kan skada vårt immunförsvar.
Så vad man gjort är att man plockat ut och försökt imitera en liten, liten del av ett oerhört komplext och sinnrikt immunförsvar, gjort det på ett potentiellt skadligt sätt och sen stolt förkunnar att det man skapat är överlägset det man inspirerades av. På något annat sätt kan man inte tolka budskapet att vi ska ignorera vårt eget immunförsvar för att ta dessa mRNA-vacciner.
Kroppen är överlägsen
När jag nu konstaterar att mitt eget immunförsvar effektivt avvärjt ett angrepp av viruset sars-cov-2 utan någon “hjälp” utifrån och sen dessutom inte ens behövt skapa antikroppar, eller i alla fall inte har dem kvar efter två månader, då drar jag slutsatsen att min suveräna kropp har en design som är vida överlägsen något som vetenskapen hittills skapat.
Vacciner kan vara till hjälp och har räddat många liv, till exempel mot den hemska sjukdomen smittkoppor, men den nya teknologiska skapelsen som kallas mRNA-vacciner är något som borde stannat på ritbordet i laboratoriet för en lång tid framöver, eller åtminstone bara getts till personer som saknar eget, effektivt immunförsvar. Jag förkastar de här transhumanistiska idéerna och de här så kallade vaccinerna. Jag har alla skäl att tro att de inte fungerar, och sannolikt gör mer skada än nytta för en frisk människa.
Följer vi verkligen vetenskapen?
Vi ska “följa vetenskapen” säger främst politiker och förståsigpåare, medan man tystar de vetenskapsmän som har avvikande uppfattningar. Vet de så kallade vetenskapsmän som har maktens öra egentligen vad de håller på med? Det är i alla fall en fråga som väcks hos mig när jag mindre än två månader efter infektioner av covid-19 inte har några antikroppar i blodet.
Share this post