Putin-intervjun, del 2: Två år av historia? Eller 1200 år av historia?
När snuttifieringen möter eurasisk kultur
I min förra artikel skrev jag om hur Tucker Carlsons intervju med president Vladimir Putin publicerats på X, skakat om medievärlden och inneburit ett genombrott för alternativa medier, och då X i synnerhet.
Jag tänker nu kommentera själva intervjun. Jag börjar med den nästan en halvtimme långa inledningen där Putin redogör för Ukrainas historia.
Det finns även en videoversion av den här artikeln, för dig som hellre lyssnar är läser mina ganska långa texter. Det här är ett försök och det kommer naturligtvis att bli bättre allt eftersom. Videon är på svenska.
En lång historielektion
Lustigt nog inleder Putin med att säga att han behöver en halv till en minut för att berätta bakgrunden till vad som sker nu. Carlson går välvilligt med på det, utan att veta att en uppåt 30 minuter lång historielektion väntar. De flesta bedömare i Väst verkar tycka att den redogörelsen var för lång. Jag måste erkänna att jag själv först blev förvånad över Putins långa utläggning. En berättelse i moderna medier ska ju vara rapp och intressant. Den röda tråden måste vara tydlig liksom argumenten, och poängen måste komma snabbt. För vem orkar lyssna på långa utläggningar? Om Putin vill nå fram till en västerländsk publik måste han anpassa budskapet till oss. Särskilt i ett medium som liknar television — i en video på X.
Men sen har jag insett att Putin inte längre tar hänsyn till våra villkor. Han bryr sig inte längre om vad vi tycker. Visst, han ställer upp på Tuckers intervju för att få framföra sin bild, absolut. Men han tänker inte underordna sig mediet eller vad vi förväntar oss av honom. Istället påpekar han gång på gång att Tucker lovat honom ett seriöst samtal, inte en show. Och Tucker accepterar det, även om han försöker avbryta den långa utläggningen.
Snuttifierad kultur
I USA och Europa, som numera är starkt påverkat av amerikanska kultur, lever vi alltmer i en snuttifierad kultur. På våra skärmar ser vi shower som ska vara underhållande, korta filmer, memes och andra klipp. Vi orkar mindre och mindre engagera oss i en lång utläggning eller en seriös diskussion. Politikernas tal och debatter är noga designade för att underhålla. Tiden är kort, avbrotten frekventa och man måste gå i medieträning för att få fram sitt budskap. Ändå är detta budskap urvattnat och noga genomtänkt för att falla opinionen på läppen, eller för att övertyga den. Slagorden måste vara korta, inövade och slagkraftiga. Våra politiker är som robotar eller papegojor som upprepar inlärda repliker.
Ett samtal
Putin försöker inte ens spela det spelet. Istället försöker han i lugn och ro lägga fram sina synpunkter. Som jag har skrivit om tidigare — och som den som följt konflikten kan se — levde Putin och Ryssland länge i tron att man skulle få vara med i den västerländska familjen. I och med Natos proxykrig mot Ryssland i Ukraina, och i och med de svikna avtalen i Minsk och Istanbul, så har Ryssland helt gett upp tron på att Västvärlden går att lita på. Putin ansluter därför hellre till en rysk tradition av bildning och kunnande, av kultur och historia.
Den äldsta historien
Putin börjar historien på 800-talet, då Rurik, sannolikt en nordbo, grundade ett rike i Kiev och Novgorod. Rurik ska ha varit rus, möjligen från Roslagen och det ska vara ursprunget till namnet Rus, senare Ryssland. Det här är mycket gammal historia och jag vet att detaljerna är omdiskuterade. Det finns säkerligen olika uppfattningar och tolkningar av historien.
Men jag vill påpeka att när jag själv besökte Ukraina och Kiev 2019 så fick jag en liknande historiebeskrivning av ett nordiskt ursprung till riket i Kiev. Den historien var berättad av Ukraina, inte av Ryssland.
Men jag vill påpeka att när jag själv besökte Ukraina och Kiev 2019 så fick jag en liknande historiebeskrivning av ett nordiskt ursprung till riket i Kiev
Jag tror att Putin vill visa att Ryssland har 1200 år av historia, och att ett land som USA som inte ens är 300 år gammalt inte kan förstå politiken i området. Och det ligger mycket i det. Amerikanarna bortser ofta från historien när de tror att de kan bomba fram underkastelse och fred.
Historiska anspråk?
Svenska journalister tolkar Putins redogörelse som ett historiskt anspråk på Ukraina. Det är klart att de inte kan se något annat i Putin än en diktator, och de vill givetvis inte lyssna på honom. Men om man lyssnar ser man att den historiska redogörelsen inte enbart har karaktär av en argumentation. Putin vill visa att historien är gemensam och komplex. Han beskriver hur Rus splittrades när mongolerna invaderade och hur den del som idag är Ukraina kom under Polen-Litauen, en dåtida stormakt. De kallades då av polackerna för “ukrainare” som betyder att de levde i gränslandet.
Ukrainarna kände sig illa behandlade och vände sig till Ryssland för hjälp, vilket ledde till krig mellan Polen och Ryssland, och Ryssland fick det som idag är västra Ukraina 1654. Områdena vid Svarta Havet var dock inte ryska förrän under Katarina den stora.
Första världskriget
Före första världskriget försökte kejsardömet Österrike-Ungerns uppmuntra nationalism i Ukraina för att destabilisera Ryssland som man senare skulle gå i krig mot. När så kommunismen tog sitt grepp efter första världskriget så var det Lenin och Stalin som skapade den sovjetiska delrepubliken Ukraina. Putin hävdar att skälen till att de skapade Ukraina och gav delrepubliken landområden som dominerades av rysktalande är okända.
Putin berättar också om när han som ung gjorde en resa genom Ukraina och blev varse att en ungersk minoritet levde där och hade sin egen kultur. Han vill därmed illustrera de ungerska och rumänska minoriteterna i Ukraina, som idag tvingas ut i kriget för att dö för Ukraina.
Komplex historia
Givetvis vill Putin med sin redogörelse peka på att områdets historia är komplex och att han anser att det som senare ledde till att den sovjetiska delrepubliken Ukraina blev den självständiga nationen Ukraina med en stor rysk befolkning inte var en självklar och naturlig utveckling. Det är ju något han måste få hävda, och han gör det inte med slagord utan genom en redogörelse för historien som han ser den. Jag ser heller inga större orimliga påståenden i hans berättelse, även om jag givetvis inte vet om alla delar är korrekta.
Som en motvikt mot Putins historielektion vore det fruktbart om någon som har en annan åsikt än Putin kunde lägga fram en alternativ syn. Då skulle det vara möjligt att väga de två versionerna mot varandra. Men Västvärlden vill inte föra någon sådan debatt. Istället väljer man att bara diskutera två år av historia.
Västvärldens version av historien
Den 24 februari 2022 startar Västvärldens historia. Det var det datum då ett makthungrigt Ryssland ledda av en galen ledare överföll en oskyldig, spirande demokrati som bara ville sköta sig själva och utvecklas fredligt. Detta brutala överfall berodde på att Ryssland ville återupprätta det onda Sovjetimperiet och Putin har också — likt Hitler — planer på att erövra hela Europa. Denna version av historien baseras alltså på två år av historia.
Vi har alltså två kulturer: Den ena — den eurasiska — vill börja diskussionen genom att redogöra för 1200 års historia.
Vi har alltså två kulturer: Den ena — den eurasiska — vill börja diskussionen genom att redogöra för 1200 års historia. Den historien vill man ska ligga till grund för kommande resonemang. I mina ögon framträder alltmer konturerna av maktsfären Eurasien. Den utgörs förutom av Ryssland också av Kina, där man också gärna tar sig tid att utveckla ord och knyta an till kultur och historia. En tredje storspelare i Eurasien är Indien, ett allt mäktigare land som kanske redan har världens största befolkning och en ofantligt rik kultur och historia som sträcker sig många tusen år bakåt i tiden.
Men den andra kulturen — den amerikanska — är inte intresserad av en lång diskussion. Det är en cowboykultur där den som drar snabbast vinner. Man ser ju direkt vilka som är skurkarna. Oskyldiga är i fara och måste räddas. Kavalleriet måste sättas in. Revolvrar och gevär osäkras, sablar dras och ryttarna rider i sporrsträck in i striden. Och de är tvärsäkra på att de goda kommer att vinna även denna gång.
Men den andra kulturen — den amerikanska — är inte intresserad av en lång diskussion. Det finns det inte tid till. Oskyldiga är i fara och måste räddas. Kavalleriet måste sättas in
Men minns ni att i de gamla goda westernfilmerna var det indianerna (som de kallades på den tiden — numera urinnevånarna) som fick bita i gräset, eftersom det var de som var skurkarna på den tiden? Något som inte hade varit lika självklart om man tagit sig tid att studera en historia av övergrepp, folkmord och etnisk rensning som den amerikanska staten ägnade sig åt mot urbefolkningen. Bakom dessa övergrepp låg en härskande klass som hade stora ekonomiska intressen i exploateringen av urinnevånarnas land.
Till Hollywoods försvar ska sägas att man numera är medveten om åtminstone övergreppen mot urbefolkningen. Men utomlands verkar amerikanerna fortfarande agera som om världen vore en klassisk western. I Vietnam bedrev man i ett decennium ett krig som kostade miljoner liv. I Irak rullade kavalleriet i form av tanks genom öknen och förintade en underlägsen fiende, men därefter körde man fast. I Afghanistan jagade man talibaner i 20 år innan man fick ge upp. Ingenstans gick det särskilt bra. Och nu står man inför fiender som är oerhört mycket farligare än Vietcong, Saddams kejserliga garde eller talibaner. Fiender med starka luftförsvar, överljudsmissiler och avancerad taktik och strategi: Ryssland, Iran, Kina. Och dessa tror man att man ska besegra.
Kan det vara så att oförmågan att vilja se och tolka historien är en viktig faktor i USA:s ständiga utrikespolitiska misslyckande och dess övertro på sin egen förmåga?
Kan det vara så att oförmågan att vilja se och tolka historien är en viktig faktor i USA:s ständiga utrikespolitiska misslyckande och dess övertro på sin egen förmåga? En annan faktor är givetvis de ekonomiska intressen som tjänar på krig, men de får vi återkomma till. De som vill ha krig lyckas ändå övertyga militärer, politiker och befolkningen och då kan historielöshet vara till god hjälp.
Spelar historien någon roll?
Sen är jag den förste att erkänna att man kan diskutera hur långt tillbaka i historien man ska gå. Är det meningsfullt att gå 1 200 är bakåt? Det beror förstås på syftet? Fast spelar historien egentligen någon roll? Är inte historien bara ett argument man använder för att kräva land och rättigheter? Ska Sverige kräva Finland eller Åland tillbaka? Har Israel rätt till Gaza därför att Gud lovade dem det enligt Gamla Testamentet? Är det inte de facto nuläget som är intressant?
Jo, jag tycker man kan hävda det. Men det är inte rimligt att beakta bara de senaste två åren. Att välja en startpunkt i historien som utelämnar alla viktiga skeenden som man inte vill diskutera. De senaste decennierna borde åtminstone tas med i samtalet. Och nu kommer vi i intervjun till diskussionerna om vad som hänt de senaste decennierna.
Det får bli ämnet för nästa artikel.
Ja, klart att Putin vill berätta sin historia. Men det är väl knappast något rättfärdigande av att våldföra sig på någon annan. Att ge denna man utrymme är bara galet rakt igenom.
Finns*