Restriktionerna avskaffas! Är allt bra nu?
Nej, det finns fortfarande många skäl till oro och skäl att kämpa vidare
Glädjande besked — slut på restriktionerna!
Regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) meddelade idag att samtliga restriktioner avskaffas den 9 februari. Efter förra veckans magplask då regeringen och FHM sköt från höften och förlängde restriktionerna på känsla så är det ett oerhört glädjande besked. Glädjande och efterlängtat!
Restriktioner och vaccinpass borde aldrig ha införts! Det var det onödiga införandet av dem som fick mig att börja skriva om de här frågorna i november 2021. Fram till dess hade jag hoppats att det faktiskt var över — att politikerna nu skulle sluta med frihetsbegränsningar när folket såg att de inte behövdes. Men istället slog man på stora trumman och proklamerade nya uppoffringar. Och folket samlades och lydde, ty man var fortfarande mitt i en massformation där riter och uppoffringar ger mening och gemenskap.
Förnuft och känsla
Att man nu ger upp restriktionerna skulle kunna vara ett rationellt beslut. Men jag tror inte det. Människor fattar sina beslut på känsla och använder sen logik och argument för att rättfärdiga sina beslut. Om politikernas känsla var att friheten och demokratin går först — utom i extrema undantagsfall som krig och riktiga farsoter — så skulle känslan ha sagt att inga restriktioner och vaccinpass behövdes. Men känslan sa inte det till våra styrande. Känslan sa att vi måste följa de rådande stämningarna i världen och begränsa folkets frihet. Så man gjordet det och sen motiverade man åtgärderna med att vården var överbelastad av vinterns sjukdomar, och på slutet med att så många var sjukskrivna och inte kunde gå till jobbet.
Nu känner nog regering och FHM vart vinden blåser. Allt fler opinionsbildare har varit kritiska mot restriktionerna. Då är det inte min betydelse jag överdriver. Jag har varit emot restriktionerna från början. Men på senare tid har opinionsbildare som Oisín Cantwell i Aftonbladet, Viktor Barth-Kron i Expressen och andra journalister börjat ifrågasätta rimligheten i att befolkningen påläggs restriktioner för att skydda en underfinansierad sjukvård från inte bara covid-19, utan även RS-virus, kräksjuka och säsongsinfluensa. Även andra opinionsbildare, som Jonas Gardell, har hoppat in och skrivit kritiska artiklar om varför vi inte rustar upp vården istället för att sitta hemma och isolera oss.
Nu känner nog regering och FHM vart vinden blåser
Och som grädde på moset kom den parodiska pressträffen förra veckan där journalisterna plötsligt hade fräckheten att ställa kritiska frågor, vilket fick de oförberedda politikerna och generaldirektören att framstå som totalt oförberedda och amatörmässiga.
Så därför tror jag att regering och FHM fick känslan att nu måste vi ge efter. Nu är medierna inte längre följsamma. Vinden har vänt och det är dags. Och nu vågar vi nog för Storbritannien, Spanien, Danmark och Norge har gått före. Vad folket tänker bryr man sig nog mindre om, men man lever i symbios med massmedierna och när de inte längre spelar med i spelet så är det bättre att fly än illa fäkta.
Så man ger vika och upphäver restriktionerna. Och sen rationaliserar man det med svepskäl, som att vi vet mer om omikron nu (nästan direkt när den kom kunde vi se att den var som en förkylning, vi som inte sitter på FHM, alltså), att vaccinationsgraden ökat (frågan är hur mycket på en vecka och vaccinet skyddar dessutom inte mot att få omikron) och att sjukvården är mindre belastad (den var inte belastad på ett orimligt sätt tidigare heller — bara underfinansierad).
Frågor som måste besvaras
Men mitt i glädjen över att allt återgår till “det normala” bör vi fråga oss om det verkligen återgår till det normala. För det finns många frågetecken. Politiker och myndigheter kan inte tro att de bara kan ta ifrån oss vår frihet en vinter extra och att det inte har några följder och konsekvenser. De kan inte bara gå vidare som om inget hänt. Och frågan är om de ens tänker försöka göra det? När man lyssnar på dem hör man att långt ifrån allt kommer att bli som förut.
Följande är stora och glödheta frågetecken som jag vill ha svar på:
Pandemin är inte över?
Varför säger statsministern att pandemin inte är över? Det vore självklart att i det här läget — som länder som Danmark och Spanien — förklara sjukdomen endemisk. Om nu FHM till regeringen tänker ansöka om att covid-19 inte längre ska klassas som samhällsfarlig smitta, varför säger man då att pandemin inte är över? Är det för att folket förväntas fortsätta att vara rädda? Det är fegt och visar på dåligt ledarskap.
Vad händer med vaccinpassen?
Möjligheten att kräva vaccinpass vid inträde till olika evenemang och platser avskaffas 9 februari. Det är oerhört glädjande. Men vad händer med vaccinpassen och infrastrukturen för dem?
För det första är det mycket tveksamt om vaccinpassen alls borde ha införts. Socialministern har i medierna erkänt att de inte hade den effekt för att hindra smittspridning som man avsåg. Ett antal jurister har hävdat att de inte är lagliga. Vaccinpassen måste snarast anmälas till Konstitutionsutskottet, KU, för en grundlig granskning. Om de inte är lagliga ska regeringen kritiseras av KU. Vi måste försäkra oss om att en liknande konstruktion med elektroniska pass aldrig mer införs i Sverige. De är ett hot mot den personliga friheten och integriteten.
Vaccinpassen måste snarast anmälas till Konstitutionsutskottet, KU […]. Vi måste försäkra oss om att en liknande konstruktion med elektroniska pass aldrig mer införs i Sverige.
Och vad händer med infrastrukturen, det vill säga de it-system som implementerats för att stödja vaccinpass och som tydligen kommunicerar med medicinska institutioner för att registrera medborgares journalinformation? Är de lagliga? Finns de kvar för framtida användning. Vi måste se till att de tas bort fullständigt.
Kommer påtryckningar om vaccin att fortsätta?
Tegmark Wisell säger att FHM:s huvuduppgift fortsättningsvis kommer att vara att se till att alla vaccinerar sig. Hon säger också att barn från 12 års ålder ska vaccineras. Kommer FHM att fortsätta gå läkemedelsindustrins ärenden i att vaccinera våra barn med ett nödgodkänt läkemedel som inte alls behövs? Sannolikt ja! Kommer läkemedelsindustrin att lyckas få in influensavacciner som en del av vaccinationsprogrammen? Hur ofta kommer barn att behöva vaccinera sig? Varje år? Hur kommer det att påverka deras immunförsvar?
Hur ofta kommer barn att behöva vaccinera sig? Varje år? Hur kommer det att påverka deras immunförsvar?
Min förutsägelse är att gisslet med vacciner mot influensa kommer att plåga oss länge än om vi inte fortsätter kämpa emot.
Kan det hända igen?
Ovanstående frågor implicerar frågan om det här kommer att hända igen. Var detta ett genrep för när nästa kris kommer? Kommer vår frihet att sopas under mattan lika lättvindigt då?
Pandemilagen upphör — men kommer den tillbaka?
Pandemilagen föreslås nu upphöra den sista mars. Också det är mycket bra. Men även pandemilagen bör anmälas till KU för granskning. Hur kan det vara så lätt att upphäva grundlagen utan att göra en ordentlig proportionalitetsbedömning? Är det verkligen rimligt att riksdagen kan ge regeringen rätt att genom direktiv upphäva grundlagsfästa rättigheter som demonstrationsfrihet och religionsfrihet, och att regeringen kan delegera den rätten till tjänstemän? Hur långt kan den delegeras?
Och vad kommer nästa gång att motivera en undantagslag? En energikris? En ekonomisk kris? En ny influensa?
Och vad kommer nästa gång att motivera en undantagslag? En energikris? En ekonomisk kris? En ny influensa?
Vad händer med diskrimineringen?
Kommer ovaccinerade att fortsätta att diskrimineras och pekas ut som farliga, osolidariska och som ett hot mot samhället? Allt tyder på det. Ovaccinerade pekas av Tegmark Wisell ut som en grupp som skapar “sårbarhet” i samhället.
Vad händer med de offentliga arbetsgivare som rapporteras bara anställa vaccinerade? Hur kan det ens vara lagligt att göra på det sättet om restriktionerna avskaffas? Hur kan det vara förenligt med den personliga integriteten att arbetsgivare har rätt att få redan på sina anställdas privata journalinformation?
Kommer sjukvården att rustas upp?
Magdalena Andersson säger att samhället nu använt 400 miljarder för stimulanser under pandemin. Nu säger hon att sjukvården behöver ökade resurser. Om bara en liten del av de pengar som lagts på stimulanser, vaccin och tester istället lagts på sjukvården skulle vi inte ha behövt några restriktioner alls.
Hur ska sjukvården rustas upp? Ska regeringen uppmana regionerna att satsa och sen luta sig tillbaka och besviket konstatera att regionerna än en gång misslyckats? Kommer något mer konkret att göras?
Min förutsägelse är att politikerna inte kommer att göra något av betydelse alls för sjukvården. Nästa gång den ansträngs av en influensa finns därför risken att vi ser fram emot nya restriktioner.
Min förutsägelse är att politikerna inte kommer att göra något av betydelse alls för sjukvården.
Kan Sverige enas igen?
Vad händer med det delade Sverige? Går folket att ena eller bildar vi nu två etniska grupper: En majoritet vaccinerade och en minoritet ovaccinerade? Hur kommer de två grupperna att kunna interagera?
Ovaccinerade pekas på pressträffen ut och uppmanas att undvika folksamlingar. De ska alltså hålla sig åtskilda från resten av befolkningen. Bara om man är vaccinerad uppmanas man hälsa på nära och kära och gå på restaurang och konsert. Lena Hallengren säger att “de som vaccinerat sig” kan se fram emot att samhället öppnas.
Ovaccinerade ska hålla sig åtskilda från resten av befolkningen
Det låter inte särskilt lovande för enigheten i Sverige. Sannolikt ser vi en framtid där vaccinerade umgås med vaccinerade och ovaccinerade med ovaccinerade. Politikerna har skapat ytterligare två isolerade grupper.
Är förtroendet för myndigheterna förbrukat?
Går förtroendet för myndigheterna att återupprätta? Minst en miljon svenskar har nu helt förlorat förtroendet för deras förmåga att hantera en kris och samtidigt stå upp för och skydda våra demokratiska rättigheter.
Jag vet i alla fall en sak: Jag kommer aldrig någonsin att lita på en myndighet igen. Inte utan att noggrant kontrollera det den säger.
Men först ett rejält firande
Allt det här är viktiga frågor. Men livet måste vara roligt också. Nu är det ju inte så att jag och mina vänner någonsin har accepterat Magdalena Anderssons “krampaus”. Vi har heller inte iakttagit “social distansering” och suttit hemma i skräck eller burit munskydd. Nej, vi har gått ut så länge man får, hängt på stan och har vi inte tillåtits komma in på grund av vaccinpass så har vi umgåtts hemma hos varandra. Och kramats utan några avstånd. Och dansat.
Man måste ha roligt, för det är det som retar makten mest. De vill stå där, gravallvarliga, och predika återhållsamhet och uppoffringar. De älskar det. Att få känna sig viktiga. Och de älskar att se undersåtarna lyda. Men om vi träffas och har roligt och njuter av livet, då gör vi faktiskt motstånd. Vi praktiserar ett slags civil olydnad. Och nu, även om det är tillåtet, så måste vi samlas och fira att restriktionerna avskaffas. Bara för att vi kan. För att vi vill.
Så ett rejält firande av avskaffandet av restriktionerna är påkallat. Ut och fira nästa vecka!
Ha roligt och njut av livet. Inget retar dem mer!